”Hyper-” betecknar ofta det gränsöverskridande, till exempel överskridandet av gränser mellan olika dokument (som i Ted Nelsons hypertext) men även mellan olika medier (som i hypermedium).
En viktig skillnad mellan hypertext och traditionell text är den mellan länkar och referenser. Ända sedan de första formuleringarna av det som kom att benämnas hypertext verkar det tydligt att hypertext inte kan förkomma i alla medier. Det Vannevar Bush var ute efter redan på 40-talet var att mekanisera ett associationsbaserat urval, och en sådan mekanik finns än så länge bara i de digitala medierna. Nyckeln till hypertexten är länkningen.
Som jag ser det finns det ett antal viktiga skillnader mellan en hyperlänk och en referens. Länkar är till att börja med mer påtagliga än referenser – de går att klicka på, att ”ta på”, de leder någonvart. Referenser är bara ord, medan länken faktiskt sammanlänkar två ting. Kommunikationen blir både effektiv och aktiv. Allusioner, hänvisningar, liknelser och associationer blir viktigare och på ett sätt materiella – det går som sagt att ”ta på dem”. Texter som egentligen inte hör ihop upplevs som nära sammankopplade. Ett av bakgrundssyftena med webben var just att skapa ett system där man tar sig fram med hjälp av associationer snarare än med en systematisk uppfattning av kronologi, bokstavsordning eller liknande. Linjäriteten i hypertexten har på något sätt brutits och ersatts av en multisekventiell ordning. Till skillnad från den traditionella skrivna texten behöver hypertextens ordning inte vara förutbestämd. Texten förändras hela tiden beroende på läsare och tillfälle; varje läsning är unik. Titta bara på hur Wikipedia fungerar. Det här innebär förstås en annorlunda kommunikation än med traditionell text eftersom avsändaren aldrig kan veta hur texten kommer att läsas.
Det som känns spännande är att hypertexten skapas först i och med att en läsare tar sig an den, på samma sätt som handlingen i ett dataspel bara skapas i och med att man spelar det. Enligt den analogin kan man säga att internet inte kan läsas, utan måste spelas. Liknande tankar har förts fram av Marie-Laure Ryan som menar att vissa medier – som böcker eller filmer – är genomskinliga. Man sjunker in i (immersion) den värld som mediet presenterar. Internet däremot är inte genomskinligt på det sättet. Tvärtom interagerar användaren hela tiden med mediet och skapar indirekt själv innehållet.
Den viktiga poängen tycker jag är att man i hypertexten tvingas delta i skapandet av innehållet. Även om man inte deltar i chattar och diskussioner så medverkar man – vare sig man vill eller inte – i en skapelseprocess när man är på internet!
Hypertextualitet på internet publicerades först på jeanettefors.se.
